carlelundborg

Så har då Sverigedemokraterna med god hjälp av opinionsinstituten gjort entre i riksdagen och tågat in och ut ur Storkyrkan med största möjliga mediala uppmärksamhet. Mycket ser ut att gå deras väg och partiets medlemmar och väljare känner sig nog mer än nöjda med att partiet fått en plats i rampljuset. Mycket tack vare Mona Sahlins kluvna strategi mot partiet.

Överallt diskuteras idag SD:s politik. Till och med i sr p2:s folkmusikprogram Folke har arv och folkmusik debatterats med SD. Summan av Sahlins kardemumma är att något hundratusental sossar röstade på Sverigedemokraterna. Antagligen mer av besvikelse över Sahlin än av helhjärtat stöd till SD.

Sammanlagt nästan trehundrafyrtiotusen sverigedemokratiska väljare eller var tjugonde väljare har i årets val trotsat Mona Sahlins prat om rasism och att vi lever i ett mångkulturellt samhälle genom att rösta fel.

Sannolikt är andelen tvättäkta rasister bland sverigedemokraternas väljare ganska låg. Däremot är nog andelen som är missnöjda med begreppet mångkulturellt samhälle bland sverigedemokraternas väljare hög.

Raser hos mänskligheten har idag inte den betydelse som för hundra år sedan, varför det är långsökt att använda ordet rasism i sin egentliga betydelse för att förstå sverigedemokraternas framgång och bemöta dem. Särskilt mot bakgrund av att knappast någon i Sverige idag förnekar den avskyvärda äkta rasism som ägde rum under nazitiden i Europa.

Modern forskning har också övertygande bevisat att mycket mycket lite, om ens något, genetiskt skiljer det som historiskt kallats mänskliga raser från varandra.

Genetiska studier av människor visar att mänskliga populationer inte är separata utvecklingslinjer och dessutom visar de att dagens mänskliga populationer inte ens varit separata linjer tidigare under evolutionen, utan haft så mycket genetisk kontakt att dagens hela mänsklighet måste betraktas som en och samma utvecklingslinje, skriver professorn i molekylär cellbiologi Dan Larhammar vid Uppsala universitet.

Om ras numera i politisk jargong är liktydigt med kultur, så kanske det med lite god vilja går att tala om religiös eller kulturell rasism i motsats till det så kallade mångkulturella samhället.

Ett mångkulturellt samhälle måste betyda att olika värderingar och kulturer fungerar sida vid sida . Kompletterar eller substituerar varandra. I praktiken innebär det om man tar ordet mångkulturellt på allvar att bra och dåliga inhemska och främmande värderingar och traditioner blandas hur som helst. Anglosaxiska rättsprinciper mixas med islamiska och hundrafemtio års svensk skolpolitik mixas med somalisk o.s.v..

Många av SD:s väljare, sympatisörer och andra känner nog inte igen sig i ett mångkulturellt samhälle à la Mona Sahlin, utan att alls vara rasister.

De har bara reagerat på kravaller i Rosengård, Hammarkullen, Gottsunda, Tensta o.s.v.. Reagerat på egendomliga diskrimineringsdomar, rektorer som inte törs fira skolavslutning i kyrkan, heltäckande niqaber i förskolan, föräldrar som inte tillåter sina flickor att delta i skolans simundervisning, könsstympning av flickor m.m..

De har reagerat på rapporter om undermålig äldreomsorg, brister i psykvården, på bostadsbrist och arbetslöshet och på de etablerade partiernas oförmåga att lösa frågan om invandrares undersysselsättning och på de etablerade partiernas ovilja att öppet diskutera invandringens sammansättning och effekter. För att istället prata om att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.

Vore Sverige ett mångkulturellt samhälle så skulle de ovan nämnda anomalierna inte märkas eller diskuteras, men så är inte fallet. Hederskulturer, barnaga, skolförbud för flickor eller barnäktenskap förekommer inte friktionsfritt sida vid sida med svensk kultur och svenska traditioner. Lika lite som husförhör, dödsstraff eller bannlysning är naturliga integrerade kulturyttringar i vårt moderna samhälle.

Den svenska kulturen är fast rotad i goda och dåliga kristna värderingar och i upplysningstidens ideal med respekt för individens fri- och rättigheter, allmän och lika rösträtt, allmän skolplikt, lika arvsrätt för söner och döttrar, föreningsfrihet, m.m..

Ofta hänvisas i den allmänna debatten till vår underordning av lutheranismen och sociologins store förgrundsgestalt Max Weber hävdade redan 1905 i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda att den religiösa puritanismens och kalvinismens haft stor betydelse för framväxten av den moderna rationella kapitalismen.

Nye integrationsministern Jörgen Ullenhag (fp) upprepar i Ekots lördagsintervju 16:e okt. med Orwellskt nyspråk Sahlins och även Reinfeldts mantra att Sverige har en tradition av öppenhet mot omvärlden, vilket är en sanning med stor modifikation. Men “sanning är lögn“ sade storebror i Orwells 1984.

I jämförelse med andra europeiska länder så har migrationen de senaste hundra åren i Sverige varit förhållandevis låg, med undantag för arbetskraftsinvandring från Finland under 60-talet, och vi har länge haft en stor fördel av att vara ett ovanligt homogent samhälle, språkligt, etniskt och religiöst. Det har utan tvekan varit gynnsamt för vår samhällsutveckling, även om vi naturligtvis påverkats av närbesläktade samhällen.

Paradoxalt nog så finns det invandrare som är partimedlemmar i sverigedemokraterna och förmodligen har en del invandrare också röstat på sverigedemokraterna, vilket förefaller motsägelsefullt.

Förklaringen till detta är nog att en stor andel av utomeuropeiska invandrare i Sverige inte alls önskar leva i ett mångkulturellt samhälle, utan i ett fritt västerländskt samhälle i avsaknad av rigida kulturella bojor, rättslöshet, korrumption m.m.. Kort sagt; i ett Sverige med svensk moral och svenska traditioner, värderingar och principer. Därför klingar den etablerade politiska överhetens tal om Sverige som ett mångkulturellt samhälle och om sveriges tradition av öppenhet mot omvärlden illa och kritiken mot sverigedemokraterna för rasism är ett klent argument.

På svt:s hemsida skriver komikern Soran Ismail, och jag kan inte uttrycka det bättre själv, varför jag citerar honom och hänvisar till sidan; http://svtdebatt.se/2010/09/soran-ismail-visa-respekt-for-sverigedemokraterna/ .

.........Det uppstår problem i alla aspekter av politiken, invandringen och integrationen är inte befriat från detta. Men det är det enda som inte diskuteras seriöst och resultatet av det ser vi nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Och skulden ligger hos alla de andra partierna. Gemensamt.

Det är upp till dem att inse att SD inte har ensamrätt på invandringsfrågan. Ta ert ansvar och kom med förslag på hur vi kan lösa de integrationsproblem som vi faktiskt har. Föra diskussioner med EU om ett större gemensamt ansvarstagande? Lyfta frågan från kommunerna till riksnivå? Mer pengar? Färre invandrare? Fler invandrare? Kasta äpplen på alla kvinnor från Estland?  Det finns inga enkla svar och det kommer att ta tid, men så är det med politik. Men ta ert ansvar ta debatten. För diskussionerna. Kom med förslag och lösningar.

Mitt förslag på en lösning, inte bara i denna fråga, är att minska gapet mellan politiker och vanliga medborgare. Lyssna. Det finns uppenbarligen en grupp människor som är missnöjda med hur debatten förs idag. De känner inte igen sig i det som sägs. Då är det värsta man kan göra att fortsätta exkludera dessa människor. Om de känner sig inkluderade så kommer de vara villiga att ta till sig och förstå. Som det är nu så stänger de bara av.  Det handlar inte om att på något sätt kompromissa med idéer och ideal, utan om att lyssna och hitta lösningar...........

Lustigt eller olustigt nog har undertecknad och Soran oberoende av varandra kommit fram till samma slutsats; att SD bara kommer att växa om de etablerade partierna fortsätter att mumla i skägget prata eller prata om annat.

Carl E. Lundborg

Säkerhetspolitik à la Palme, Persson och Ångström.

En av arkitekterna bakom det svenska försvarets avveckling är den före detta mp-riksdagsmannen och ledamoten av försvarsutskottet Lars Ångström.
För några år sedan försökte jag seriöst diskutera med honom det kloka eller okloka i att lägga ner landets försvar.
Min mening var och är att ett land utan egen trovärdig försvarskapacitet blir offer för andra länders kapacitet och integreras ofrivilligt eller frivilligt i andra pakters intressesfärer och försvarsområden.

Ångströms analys var obefintlig. Han menade tillsammans med många andra blåögda riksdagsmän och rådgivare att det inte fanns eller finns några hot mot Sverige, vilket var och är en måttligt intressant säkerhetspolitisk synpunkt, och att Sverige utan bekymmer kunde avrusta.
Resultatet är att vår nationella suveränitet är avvecklad och att vår alliansfrihet och neutralitet de facto har upphört.
Inte i ord på pappret, men i praktiken.

Visserligen har vi en del flygstridskrafter och marina enheter kvar i försvaret samt några tuffa soldater, men med dem kan vi inte blockera vägar och försvara städer, broar, industrier, järnväg, råvarutillgångar m.m. i vårt hemland.
Det har varit en illusion att tro att en modern konflikt skulle vara annorlunda till sin karaktär, med högteknologi, samtal och annat, än förr.
Exemplen från Irak, Georgien och Balkan visar att det fortfarande är beväpnade marktrupper, fordon och försörjningsenheter som gäller. Resurser, kapacitet eller frånvaro av detsamma.

Sverige är idag ett land som finns med gränser i officiella kartböcker till namnet, men inte i den fysiska verkligheten.
Sverige är bara suveränt så länge omvärlden så önskar och tillåter.
Det troliga är att Sverige av Ryssland idag betraktas som en autonom provins eller buffert tillhörande Rysslands potentiella geopolitiska territorium, beroende på händelseutveckling.
Likaså EU och NATO ser antagligen Sverige som en buffert, möjligt att begagna eller helt enkelt strunta i. Inte mycket hindrar NATO från att traska över gränsen från Norge och låta Sverige bli arena för militär konflikt med Ryssland, som för bara några år sedan ansågs tandlöst, avsomnat och militärt ofarligt.
Den svenska riksdagen har genom vår ensidiga försvarsavveckling serverat spelplanen för väst och öst att företa sig vad de behagar med det som fordom i bästa fall var vårt fysiska territorium.

På den utrikespolitiska scenen har vårt inflytande själklart minskat, från marginellt till försumbart, till att bli en ropandes röst i öknen, även om vi vill tro annorlunda genom att hålla oss med en egen försvars- och utrikesminister som ger den svenska befolkningen sken av svenskt inflytande vid EU:s möten och annorstädes.
Förmodligen nästan ingen utomlands lyssnar till eller läser vad Sveriges ministrar har att säga, om säkerhets- och utrikespolitik, eftersom Sverige numera bara är en fetlagd dummerjöns med dålig kondis.

Även om Olof Palme tidigare till namnet var känd på olika håll uti världen, så var Sveriges faktiska inflytande i världen pyttelitet redan på den tiden, men tack vare vår tidigare försvarskapacitet hade vi ändock en viss politisk och militär tyngd i vårt närområde. Det enda som har någon betydelse för vårt lands befolkning och för våra möjligheter att fortsätta leva i fred och sköta vårt samhälle och vår politik som vi själva vill.

Det är märkligt att höra Göran Persson tillkännage, sitt pris för samarbetet med miljöpartiet, att Sveriges nedrustade och avvecklade försvar riskerar att tvinga in landet i ett EU-försvar, vilket var precis vad jag för några år sedan försökte uppmärksamma Lars Ångström på. Tilläggas kan att vi givetvis redan är fosterbarn hos NATO. Lustigt nog tänkte inte Persson på att vi också kan tvingas in i Rysslands famn, eftersom vi saknar allianser och möjlighet att själva bestämma.

Än så länge är skillnaden mellan Sverige före avvecklingen av vår nationella självständighet och efter kanske inte direkt märkbar eller uppenbar och en hotbild kan te sig väldigt långsökt och diffus.
Visserligen är det givetvis så att konflikter idag har andra drivkrafter än igår, men de geopolitiska och demografiska förhållandena är  oförändrade och absolut ingen vet vad som döljer sig om hörnet.
Om en stat inget med full säkerhet vet om något hot så bör en klok nation teckna en försäkring mot oförutsedda händelser, trots hög premie. Allt annat är ansvarslöst. Särskilt om allianser med andra saknas.

Till försvarspolitikens ABC hör kunskap om och insikt i det urgamla uttrycket  "Si vis pacem, para bellum". Det vill säga; om du vill fred, så rusta dig för kriget. Enligt Langlets från 1925 Bevingade ord och slagord, så är uttrycket den ständiga maning försvarets vänner i alla länder ställa till dess fiender. Militärförfattaren Vegetius använde det i slutet av 300-talet och George Washington formulerade på 1700-talet; "att vara rustad för krig är ett av de mest verksamma medlen att bevara freden".
Med andra ord är ett gott militärt försvar en fredshandling och avsaknaden av det dess motsats, en passiv förberedelse för krig.
Det är sant att många krig med vapen, soldater och döda har startat i världen, men också att många och kanske fler krig har undvikits tack vare en angripares resignation inför en övermäktig motståndare.

Den säkerhetspolitiska situationen idag, såväl i världen som i vårt närområde, är om man kombinerar, permuterar och väger dagens relationer i förhållande till gårdagens, snarare mindre stabil och förutsägbar jämfört med under kalla krigets tid. Makter har förändrats och nya har kommit till och nya konfliktorsaker och allianser har uppstått.
Tilldragelserna i Georgien har inte förändrat det säkerhetspolitiska läget på något vis. Det understryker bara att säkerhetspolitik är något som alltid måste ske på ett metaplan med god framförhållning och ständig beredskap för förändringar och oförutsedda händelser.
De som tror att framtidens konflikter bara kommer att vara miljöbetingade, såsom kamp om rent vatten eller odlingsbart land etc., befinner sig i ett säkerhetspolitiskt moras.  Även om dessa skäl är fullt tillräckliga för att Sveriges riksdag radikalt ska ompröva Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska hållning.
Notera att andra freds- och säkerhetsskapande åtgärder, som samtal, folkrätt och fördrag, förhandlingar, bistånd, handel, m.m., inte alls utesluts ur debatten eller från paletten av säkerhetspolitiska aspekter, men att fysiska fundamenta inte kan ruckas på.
Tyvärr är det ett beklagligt faktum att min fiendes fiende är min vän och vice versa. Enkel matematik helt enkelt.
Om det fysiska försvaret för Sveriges del är så betydelselöst som många har hävdat, så varför inte tipsa Lagerbäck om att spara in på backlinjen vid nästa internationella turnering eller att snacka till sig minst oavgjorda resultat.

Sommarens busstrejk visar med all önskvärd tydlighet att

det sommartid vanligtvis råder en betydande överkapacitet

av bussturer i Stockholm.

Åtskilliga torde de bussar vara som somrarna långa rullar runt,

till ekonomiska och miljömässiga kostnader, med inga

eller endast en och annan passagerare som kanske bara åker

en station av lättja. Månadskort medför ett överutnyttjande av

busstrafik.

De inställda bussarna i sommar vållade måttligt med problem

för och protester från resenärerna. Istället uppmuntrades miljövänlig

samåkning, stärkande promenader, cykling och ljudmiljön

förbättrades radikalt för många som lever vid stadens busslinjer.

Någon nämnvärd ökning av bilåkandet tycks inte ha inträffat och

taxi rapporterade i stort sett oförändrade beställningar.

SL borde se över sin sommartidtabell och minska ner på centrala

linjer och turer och kanske samarbeta med landstingets förebyggande

hälsoarbete, till gagn för människors hälsa och miljö.

De som absolut måste resa en viss sträcka och inte har några som

helst andra alternativ till buss skulle kunna erbjudas taxi.