Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

Samerna falskt exempel på svensk rasism.

Kategori: Synpunkter

En vanlig skattning av antalet samer i Sverige idag är 20000 individer. Ingen officiell räkning förekommer, varför samerna själva gärna lätt överdriver antalet.
På 1920-/1930-talen då Herman Lundborgs rasforskningen på samer förekom var samerna nog bara 10000-15000 individer. Ännu tidigare vid förra sekelskiftet när Gustaf Retzius idkade rasforskning på samer var antalet samer naturligtvis ännu färre.
Jämför man med Sveriges totala befolkningutveckling mellan åren 1900 och 2000 då befolkningen ökade med 80 procent, från 5 till 9 miljoner, så borde antalet svenska samer år 1900 ha varit 11200 individer om man räknar baklänges. År 1900 utgjorde samerna 0,22 procent av Sveriges befolkning. Antalet samer idag motsvarar till invånarna i Finspång. De är alltså fortfarande inte så många.

Samerna utsattes för 70-100 år sedan för vetenskaplig forskning, som i efterhand av modernare forskning visat sig värdelös, men som då också drabbade andra svenska grupper som sinnesslöa, personer med lyten, asociala, zigenare, tattare och inte minst "lösaktiga" kvinnor.
Mellan åren 1942 och 1976 tvångssteriliserades cirka 2000 svenska icke samiska individer per år av olika rashygieniska skäl. Sammanlagt ungefär 70000 individer, jämfört med den selektiva rasforskningen bland 10000-15000 samer, varav alla säkert inte var studieobjekt eftersom de var utspridda över ett väldigt stort område. Gissningsvis kan inte Herman Lundborg och hans assistenter hunnit med att undersöka och mäta mer än några hundra samer.

Den svenska politiken med tvångsstereliseringar var i princip inte riktad mot etniska grupper, (även om vissa ur dessa grupper ändå kan ha drabbats).
Den svenska samiska rasforskningen och -politiken var inget enskilt projekt riktat mot bara samer, utan ingick som en mindre del i ett betydligt större paket som handlade om den svenska folkstammens renhet och bevarande.

Idag dras, i bl.a. Svt, politiken, kultursektorn och bland samer, stora växlar på det svenska samhällets rasism riktad mot samer och en anakronistisk arvsskuld projiceras på det svenska samhället och på dagens svenska befolkning.
Den svenska rasismen med samer som exempel och utgångspunkt är en genomfalsk verklighetsbeskrivning och en efterhandskonstruktion av postmoderna manipulatörer och opportunisktiska kreatörer med en helt annan agenda än att beskriva historien neutralt och sakligt, utan politiska syften.
(Jag är inte släkt med Herman Lundborg.)

Anmälan för hets mot folkgrupp i Negra Efendics sommarprogram.

Kategori: Synpunkter

På bästa sändningstid fick Negra Efindic fritt i opartiska SR i sommarprogrammet i P1 måndagen den 26:e juni 2017 lägga ut texten om muslimsk livsstil, innebärande stark aversion mot hundar, griskött och mot de som äter fläsk, vilka är vanliga svenskar och kristna. 
N.E. deklarerar i inledningen av programmet att hon visserligen inte är bokstavstroende muslim, men underförstått ändå muslim. N.E. förklarar sedan att i Sverige äter man inte hundar men "vi" äter inte fläsk (syftande på sin familj och fick lyssnarna anta på muslimer) och att alla som vill "får" (för henne eller någon obekant part under ospecifiserad tid) äta fläsk men jag tänker inte äta fläsk, precis som de flesta av er nog inte tänker äta hund om ni blev erbjudna. Något senare i inledningen hänvisar N.E. till sin mamma med citat "du är vad du äter" och "alltså du är ett svin och jag är ett litet lamm".
Vare sig svenskar, ateister, kristna eller muslimer äter veterligt hund, varför jämförelsen med att äta hund saknar relevans i N.E.´s resonemang. Hundar är dessutom för muslimer orena och haram.
Det N.E. sade med hänvisning till sin "kloka" mamma (var att "vi är vad vi äter" och "du är ett svin och jag är ett litet lamm"), var en klart kränkande värdering mot alla som äter fläsk, d.v.s. de flesta icke-muslimer undantaget judar och vegetarianer och ett tydligt separerande av "vi" mot andra d.v.s. icke-muslimer (något som antagligen är vanligt i den muslimska världen eftersom fläskätande också är starkt "haram" enligt muslimska dogmer och tradition).
N.E. gjorde också klart att hon bekände sig till familjetraditionen som underförstått är muslimsk.
Äter du gris så är du ett svin som svenskar och kristna, men om du som muslimer gör inte äter gris utan lamm så är du inte en gris eller ett svin, utan ett fint lamm eller en fin person.
Det sagda om henne, hennes familj och tradition genom metaforen om svin som sämre/illaluktande och lamm som finare/bättre kan förstås i islamskt religiöst sammanhang där rättrogna muslimer ställs mot otrogna icke-muslimer.
Lyssnarna fick alltså veta i programmet att alla som äter fläsk som svenskar och kristna är orena illaluktande grisar och svin till skillnad från henne, hennes familj och muslimer som inte äter gris av tradition utan lamm som gör dem till fina lamm eller fina bättre högre stående personer.
Dessutom skickade hon en tydlig signal till alla som inte äter gris, d.v.s. muslimer, om att de ska känna sig stolta för att inte vara grisätare och svin, indirekt som lägre stående svenskar och kristna.
Notera att N.E.´s resonemang inte bara var en privat oskyldig beskrivning, utan minst lika mycket ett återgivande av hennes och islamsk kultursyn på svenskar, kristna och fläskätare för vilken N.E. var ett språkrör.
Det är min uppfattning att Negra Efendic klart och tydligt uttryckt missaktning mot svenskar och kristna samt pekat ut fläskätare/svenskar/kristna som en sär-skild grupp och att det är att betrakta som hets mot folkgrupp. Min anmälan riktar sig mot henne och den ansvarige utgivaren för programmet. 

I ett sekulärt samhälle har inga religioner någon särställning eller offentlig plats.

Kategori: Synpunkter

För den som inte är troende så är andras “religioner” bara missuppfattningar eller ideologier och den som inte själv mött gud eller allah kan svårligen hävda att en viss tro är annat än möjligtvis en ideologi. 
I det offentliga livet i ett sekulärt samhälle finns kort sagt inga religioner. 
Den enda tillåtna överideologin i ett sekulärt demokratiskt samhälle är det demokratiska systemet med olika partiers sekulära demokratiska profiler.

Religion är bara och ska bara vara en privatsak i ett sekulärt samhälle.
Där kan i det offentliga samhällslivet inte finnas några religiösa/ideologiska symboler och aktiviteter. Särskilt inte demokratiförnekande uttryck från någon ideologi, vilken vara månde. Vare sig fascistiska, nazistiska, kristna, islamska eller andra.

I ett sekulärt samhälle kan och måste på offentliga platser bara sekulära regler gälla. Varken kristna eller andra undantag från västerländska sekulära regler.
Svenska kyrkan är sedan år 2000 skild från staten, för att vi i Sverige i demokratisk endräkt beslutat att vi ska ha ett sekulärt samhälle kliniskt rent från religiösa ideologier. Detta måste också gälla för “alla” religiösa ideologier som ska vara strikt skilda från stat, kommun och det offentliga livet.
I många år har också i landet följdenligt diskuterats det lämpliga i att vissa skolor valt att ha skolavslutning i en kyrka, trots att präster inte deltagit.
Det svenska liberala sekulära samhället bygger på idéer ända från före Platon över Copernicus, Galileis och Brunos kamp mot den kristna kyrkans åsiktsmonopol, på upplysningstänkandet från franska revolutionen, Voltairs, Rousseaus, Kants med fleras syn på den enskilda individen som ett fritt okränkbart subjekt, utan några som helst kollektiva reservationer för ideologier eller religioner. 

Mycket betydelsefullt för det sekulära samhällets idétradition är den enskilda individen som bärare av sekulära universella rättigheter och FN skriver i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter om “den enskilda människan värdighet och värde” och att “var och en” är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning… . Denna av FN stipulerade respekt för “individen” gäller inte några kollektiv eller för offentliga rum, men den gäller också friheten för alla enskilda individer inklusive ateister att vistas i offentliga miljöer utan intrång från olika trosföreställningar. Arabvärlden har nota bene inte skrivit under denna FN-deklaration, utan skapat sitt eget alternativ som bygger på sharia, den så kallade Kairodeklarationen.

I Sverige, Europa och i världen finns enligt FN bara människor och medborgare som är kvinnor, män eller barn. De må sen tro vad de vill, och ha rätt till det, men det är ointressant för ett sekulärt samhälle vad de tror. Det finns alltså inga kristna, fascistiska eller muslimska kvinnor, män eller barn i det officiella sekulära Sverige och västerlandet. Alla är bara människor och bara medborgare i den sekulära upplysningstraditionen.

Under femtio- och en bit in på sextiotalet rasade i Sverige den så kallade tro- och vetandedebatten med profiler som filosofiprofessorn Ingemar Hedenius i Uppsala och statsvetarprofessorn Herbert Tingsten tillika chefredaktören på Dagens Nyheter mellan 1946-1959. 
Resultatet av debatten blev att svenska kyrkans hegemoni monterades ner och kristna symboler och aktiviteter rensades ut ur samhället till förmån för ett sekulärt samhälle. Kristendomsundervisning och morgonbön i skolorna avskaffades och samhället inrättades succesivt till att bli nästan helt sekulärt. Kampen mot den kristna kyrkans inflytande över samhällslivet har varit lång och besvärlig men kyrkans roll i det offentliga samhällslivet får inte ersättas med något annat som undergräver det sekulära samhället som generationer före oss kämpat för.  

Det sekulära samhället är en ordning som måste bevaras med strikt åtskillnad mellan stat, kommuner, det offentliga livet och religioner/ideologier. Det kommer aldrig på fråga att kristna eller fascister skulle tillåtas ha bönerum eller uniformer i offentliga rum och det ska således inte heller komma i fråga för några andra religioner/ideologier oavsett hot om till exempel islamofobi.
Uttrycket islamofobi är ett konstruerat motsägelsefullt begrepp som intensivt understöds av muslimska företrädare, enskilda individer och särskilt starkt av tongivande muslimska företrädare i såväl mellanöstern som i Sverige, för att bryta ner motstånd mot islam i väst och för att främja en normalisering av islam och för muslimer i Europa utöver vad det sekulära samhället innebär. 

Varje användning av ordet är en direkt propagandatjänst för IS, det Muslimska brödraskapet och den muslimska missionen i väst och i Sverige. Därför bör uttrycket bannlysas i det offentliga samtalet.
I ett sekulärt samhälle som Sverige registreras inte religionstillhörighet av staten eftersom det vore oförenligt med den grundlagsskyddade religionsfriheten som bara gäller för privata enskilda individer eller grupper av enskilda individer som träffas privat. Det finns officiellt inga kristna, inga muslimer och inga hinduer i Sverige och därmed inte heller några speciella rättigheter för individer eller grupper av individer efter trosuppfattning/ideologi i ett sekulärt samhälle. Vare sig på badhus, i bönerum på skolor eller i Svt. 
Ordagrant har Sveriges riksdag definierat religionsfrihet som “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”, men måste tilläggas inte frihet eller rättighet att i offentliga sammanhang demonstrera sin tro.

 

All islamsk mission och “upplysningsverksamhet”, från mellanöstern till inom Europa och Sverige, går ut på att normalisera islam och dess anhängares roll i västerländska sekulära samhällen för att islam och dess anhängares roll ska bli ett så självklart inslag i våra före detta sekulära samhällen att ideologin och dess anhängare inte längre “kan” ifrågasättas eller förbigås. Dit har vi inte riktigt kommit ännu, men det är ett etappmål för den islamska saken, som de europiska sekulära samhällena valhänt och kraftlöst brottas med. 
Notera särskilt att islams anhängare ofta avsiktligt kallas kollektivt muslimer som om de vore “ett folk” och en kraft av stor betydelse för inflytande. 
Muslimer är dock inte något folk i ett sekulärt samhälle, utan bara enskilda individer med privat tro. De har lika lite rätt till exklusiv särbehandling som judar, fascister eller zorasterister i ett sekulärt samhälle. 
Ingen i ett sekulärt samhälle räknar kristna, hinduer eller muslimer, utom de själva, och de kan bara räknas efter eget tycke som 1, 2, 3 eller som en lite större grupp av enskilda individer, men de kan inte räknas kollektivt annat än som diffus företeelse eftersom det strider mot det sekulära samhällets principer och troligtvis också mot grundlagen om åsiktsfrihet som säger att “ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning” och i det sekulära Sverige föds alla barn som sekulära enskilda individer utanför alla ideologier och religioner.

Vi kan vara ganska säkra på att det i slutna rum med politiker i Europa förekommer information och diskussioner om den islamska missionens försåtliga och systematiska karaktär, men dessa förmodade samtalsämnen läcker inte ut till allmänheten eftersom de skulle riskera att skapa häftiga politiska konvultioner på grund av motsatt budskap, (som i sig strider mot det sekulära samhället), som torgförts av våra politiker och om det inte förekommer några sådana samtal så kan man i så fall undra, varför inte.

Alla som enbart vill vara medborgare, kvinnor, män och barn i ett sekulärt samhälle måste kräva att det sekulära samhället bevaras, skyddas och helst förstärks eftersom det vacklar betänkligt i sina fundament.
Det sekulära samhället är en grundbult i det öppna fria liberala västerländska samhällsbygget och i det sekulära samhället görs ingen urskillnad på moderata eller ortodoxa fascister, nazister, kristna eller på några andra ideologier efter grader i trosuppfattning.
Alla människor i samhället är bara jämlika medborgare oavsett tro. Det sekulära offentliga samhället kan aldrig vara vare sig hel-, halv-, trekvarts eller multireligiöst. Det är bara icke religiöst. Det vill säga sekulärt.