Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

Okunniga mediachefer i samförstånd med den politiska makten. Från 051101.

Kategori: Synpunkter

Vad som är sant eller falskt är inte alltid lätt att skilja på. Därför har vi vetenskap och vetenskapliga metoder, även om inte heller dessa alltid är att lita på.

Om något som är sant av misstag eller på grund av dåligt omdöme presenteras som falskt så är det allvarligt och om något som är falskt presenteras som sant eller utan fullständigt förklarande omständigheter så är det om möjligt ännu värre. Sker det dessutom genom informationskanaler med hög status och trovärdighet och inlindat i ett fint akademiskt språk så är det ännu mer allvarligt för det politiska samhällsklimatet, samhällsutvecklingen och demokratin.

I stort sett varje vecka meddelar riksnyheterna med TV i täten nyheter som sanningar med högst tvivelaktig sanningshalt. Det rör sig om undersökningsresultat från statliga ombudsmän, verk, utredningar, kommittéer, beredningar, kommunala organ och tjänstemän som alla på ett eller annat sätt är beroende av den politiska makten och dess värderingar.

Dessa undersökningar som är mer eller mindre välgjorda saknar veterligen i allmänhet vetenskaplig kvalitet och resultaten av dem är inte några odiskutabla, objektiva eller neutrala fakta som kan meddelas likt nyheter i termer av "det visar en undersökning från".

Ändå maler media och okritiska journalister i en aldrig sinande ström ut vinklade ovetenskapliga rön från subpolitiska källor som fakta. Fakta som genom fraser och begrepp givits en skenbar dräkt av vetenskaplighet men som egentligen inte är annat än förklädda värdeomdömen, politiska debattinlägg, desinformation eller underförstådd propaganda. Dessutom beställer statens etermedia regelbundet riktade selektiva undersökningar, vars resultat också kablas ut till allmänheten som sakliga oberoende väderrapporter. Trots att de är designade av oberoende journalister. 
Redan vid förra sekelskiftet ansåg Heidenstam att "bildade människor borde slippa få dagsnyheterna serverade "på mögliga tallrikar med lätt partiförgiftade såser" och Shakespeare skrev på 1600-talet så insiktsfullt och elegant att "opp flyga orden, stilla tanken står, ord utan tanke sällan himlen når".

Skulle läkemedelsforskningen bygga på samma nochalans som media visar fakta och sakförhållanden, så skulle sjukvården inte bota många sjukdomar men väl förorsaka en massa lidande genom felbehandlingar. Inom den medicinska vetenskapen kallas det för kvacksalveri och skensamband är lika oacceptabla i media som i den medicinska vetenskapen och annan vetenskap. Inom medicinen drabbar åtgärder på grund av felaktiga uppgifter och föreställningar enskilda patienter och patientgrupper, men genom media drabbar det urskiljningslöst hela samhället och demokratin.

Vittgående slutsatser dras i media på grundval av befolkningens inkomstuppgifter utan att svarta inkomster medräknas (antagligen finns det faktiskt åtskilliga medborgare som lever gott på socialbidrag och svartjobb) och media refererar ogenerat regelbundet undersökningar om att andelen universitetsstuderande med arbetarklassbakgrund i regel alltid visar att arbetarklassen är underrepresenterad vid högskolestudier trots att undersökningsbasen hela tiden förändras vilket rimligen måste resultera i att studenter vid högskolan med arbetarklassbakgrund ständigt är underrepresenterade eftersom arbetarklassen stadigt minskar och medelklassen ökar i samhället.

Senast var emellertid rapporteringen i frågan den omvända. Nu hade plötsligt andelen högskolestudenterstudenter med arbetarklassbakgrund ökat enligt medias rapportering från en undersökning av Verket för högskoleservice. Ingenting sägs om det kan ha att göra med att antalet högskoleplatser har ökat genom att allt fler tidigare icke högskoleutbildningar har integrerats i högskoleväsendet. Polisutbildningen, sjuksköterskeutbildningen, förskollärarutbildningen m.m.. Listan med avskräckande exempel kan göras lång.

Jag vill inte primärt kritisera journalistkåren vilken tycks vara immun mot kritik och som bekant ofta far omkring som yra höns eller i flock efter en hare, men jag klandrar cheferna inom media för inkompetens och inställsamhet mot eller undfallenhet inför överheten. Den överordnade politiska makten och den underordnade arbetsgivarmakten. Det kan också uttryckas så att media har skapat ett eget ordensväsende och den politiska makten stöder detta för att måttligt kunniga mediachefer gynnar den gemensamma maktsfären.

Med kunnighet menar jag inte talangen att känna till uppgifter och återge händelser, utan en dokumenterad förmåga att blicka över det triviala och på en hög nivå analysera, syntetisera och abstrahera inom historiska, politiska, tekniska, ekonomiska och andra referensramar.

Medborgare och mediakonsumenter i ett demokratiskt samhälle har rätt att ställa samma krav på journalister och mediachefer som på andra yrkesgrupper som samhället inte tillåter begå misstag. Exempelvis läkare, domare, elektriker och socialarbetare.

För galleriet har media en publicistklubb och andra gillen som delar ut priser till sig själva och staten styr praktiskt taget all journalistutbildningen i landet, flirtar med journalistkåren och utser låtsasprofessorer i journalistik (som ömsom sitter i knät hos statsministern) och granskningsnämnden för radio- och tv, pressombudsmannen och pressens opinionsnämnd är närmast komiska institutioner utan betydelse och sanktionsmöjligheter. De sistnämnda mer syftande till att konservera strukturer och skydda etablissemanget genom att nerutralisera medias klavertramp än att hålla rent i åsiktsträsket.

Flerfaldigt fällda reportrar får snarare befordran än varning och omplacering. Inte ens tjänsgörande redaktören på Dagen Eko tycker att det är problematiskt att i ett inslag som expert i alkoholfrågor intervjua den socialdemokratiske politiske utredaren Kent Härstedt. Trots att det finns vetenskaplig expertis inom promenadavstånd.

Vidare har exempelvis flera stora media nyligen i samband med EU:s prövning av Turkiets ansökan om att få påbörja medlemsförhandlingar meddelat medborgarna i folkhemmet Sverige nyheten att Turkiet är ett fattigt land, vilket är en ren osanning. Turkiet har en illa skött ekonomi, en ojämn inkomsfördelning och regional ekonomisk obalans, men det är i princip ett rikt land som har en stor arbetsför befolkning, ett fördelaktigt klimat och rikligt med naturresurser. Turkiet är ingalunda hellar något fattigt land sett i globalt perspektiv, även om en stor del av befolkningen lever under mycket knappa omständigheter.

Om sådana här grodor obemärkt får passera så kan man på goda grunder anta att också mycket annat mindre flagrant får passera och att fakta, inbillning och värderingar blandas i en salig soppa.

I raden av skräckexempel som propagandainstrument återfinns bland många andra Barnombudsmannen, Folkhälsoinstitutet, Verket för högskoleservice och Skolverket som regelbundet publicerar dubiösa kvasirapporter som är rena beställningsprodukterna från regeringen för att legitimera den förda politiken och behovet av mer välfärdsåtgärder, vilket media ideligen nappar på och presenterar som nyheter av rang.
Folkhälsoinstitutet har såvitt jag förstår till uppgift att idka upplysningsarbete mot allmänheten i hälsofrågor och därmed sammanhängande verksamhet, men knappast att syssla med ren politisk pr-verksamhet för den sittande regeringen.

Den naturliga ordningen måste vara att myndigheter och myndighetspersoner presenterar sina analyser och slutsatser för sin styrelse, sitt departement, sitt statsråd och för regeringen som sedan för saker och ting vidare till media i den politiska debatten. Inte att statliga verk och tjänstemän på egen hand i former av undersökningar och rapporter driver politiska frågor och idkar politisk opinionsbildning via pressmeddelanden.

Cheferna inom media och särskilt inom rikstäckande halvstatliga etermedia bör ha till uppgift att hålla rent i boet på redaktionerna. Idag missbrukar mediacheferna yttrandefrihetsgrundlagen genom att omvandla åsikter och värderingar till nyhetsfakta. Det är bekymmersamt och oroande.

En berättigad fråga är om det inte är dags i vårt moderna samhälle som har blivit så enormt mediafokuserat att från samhällets sida verka för en avsevärd kompetenshöjning på chefsnivå inom media genom att rekrytera personer med höga akademiska meriter. För att försvara demokratin och den fria opinionsbildningen.

Det torde inte vara något stort problem för media om viljan finns att rekrytera lediga och tjänstvillig licentiater och doktorer ur den akademiska begåvningsreserven.

Det är bara i ett demokratiskt underminerat samhälle som Sverige med halvstatligt TV-monopol och en vänskapskorrumperad jounalistkår som det stora statsstyrda TV-företaget ogenerat kan går ut med en kampanj om så kallad "fri television", utan att ledningen får sparken omgående. Det är inte bara ett hån mot tittarna utan även över journalistetiken och mot sanningen.

Om man inte är säker på att det man säger är sant borde media åtminstoner anstränga sig till det yttersta för att undvika allt som kan vara falskt. Det vill säga tillämpa samma enkla taktik som svampplockare. Nämligen den strikta försiktighetsprincipen. För detta krävs dock goda kunskaper och särskilt goda för att plocka de mindre vanliga delikatesserna i svampskogen.

Naturligtvis bör jag tillägga att åtskilligt som sägs i media ändå är sant och riktigt, men det verkar bero mer på tur än skicklighet.

En ny eventuellt borglig regering bör tillsätta en tvärvetenskaplig saneringskommitté för i första hand de halvstatliga etermedierna med uppgift att utvärdera den statliga journalistutbildningen och omorganisera hela det halvstatliga etermonopolet i riktning mot en fri oberoende nyhetsvärdering värd namnet. Det befintliga halvmonopolet har havererat.

Tyckanden och lösa spekulationer i nyhetsrapportering hör inte hemma i seriösa media. Det lämpar sig bäst på tidningarnas ledarsidor.

Hellre sådana media som nyhetskonsumenterna kan misstänka för osanning än media i halvstatlig regi som sätts över alla tvivel av politiskt lojala mediachefer och invaggar tittare och lyssnare i en falsk känsla av säkerhet och sanning. Dessa bör ges chans att förstå att det som sägs i media inte nödvändigtvis behöver vara sant. Annars har vi en situation med propagandateve som Berlusconi kritiseras för i Italien. Fast vår är statlig eller åtminstone nästan helt statligt styrd. Direkt eller indirekt via värderingar och personsamband. Den insiktfulle och eftertänksamme begriper att det inte kan finnas något som heter "fri television" i statsteve eller något som heter public service i media. Det är som att uppfinna en helt ny färg som vi förslagsvis kan kalla för fluff, puff eller något i den stilen.

Kommentera inlägget här: