Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

Svt och SR, i klass för sig. En essä.

Kategori: Synpunkter

Föreställ er ett klassrum fyllt med elever med varierande intressen och kunskaper.

En lärare som bestämmer ett antal ämnen som ska studeras och betygsättas.

Noga undviker han svåra ämnen som matematik och naturvetenskap som kan utvärderas med entydiga korrekta eller felaktiga lösningar och tunga läsämnen som juridik.

Läraren väljer diffusa ämnen som socialkunskap, politik, nutidsorientering, praktisk arbetslivskunskap, sociala relationer, vem är vem i samhället, kultur och tradition, respekt för överheten, trolleri med faktaframställning, form och utseende, åsiktsmode, följa John, kåseri, ordning och reda och liknande. Elever som inte gillar utbudet erbjuds byta klass.

En liten klick följsamma elever fattar galoppen, lägger sina intressen och tvivel åt sidan, vinlägger sig om lärarens uppskattning och får höga betyg som kvalificerar dem till livstids anställning och inkomst i lärarens eget radio- och tevebolag som finansieras med tvångsavgifter från elevernas föräldrar.

Genom överenskommelse med rektor som fått löfte av läraren att han ämnar hålla sig till ämnena, undvika kommersiell reklam, inte blanda in några kritiska överkvalificerade bråkmakare eller elever från andra utbildningslinjer, så har läraren fått unika sändningsrättigheter att framföra skolans, lärarens och elevernas fria fakta och tolkningar av samhällets verksamhet.

Rektor som är en ideologisk eldsjäl och står på god fot med skolstyrelsens ordförande har varit förutseende och startat fler liknande klasser som lärarens i skolområdet för att undantränga all ideologisk konkurrens och vilsna ambitioner bland eleverna.

Det kanske inte går att kontrollera och styra allt som sägs och tycks i skolområdet men en hel del kan ändå jag, skolstyrelsen och ordförande påverka genom både formella och informella strukturer och kanaler resonerar rektor.

Enade vi kämpa söndrade vi falla mumlar rektor för sig själv och tänker på sin pension, ställning och med värme på sina goda vänner bland lärarna och eleverna i skolans och det fria ordets tjänst.

Emellertid inser rektor ändå att han nog bör stämma i bäcken för att undvika avundsjuka från andra rektorer med klenare maktbas, från kuggade elever och envisa mattesnillen som ifrågasätter skolans eterprivilegier och rapportering av statistik, så han övertalar skolstyrelsens ordförande om att inrätta en kommission under skolstyrelsen för att granska kritik som framförs.

Han försäkrar skolstyrelsens ordförande om att det verkligen inte är frågan om någon reell granskning med följdverkningar, utan bara om en nätt liten delegation som ska bedöma, behandla och avslå kritik och endast någon enstaka gång för skens skull fälla något ovidkommande inslag eller förfluget ord.

Inte alls dumt förstår skolstyrelsens orförande efter ett tag när han tänker på representanter i

skolstyrelsen och en del gamla lärare som inte har något vettigt att syssla med och som skulle må bra av ett litet arvoderat prestigeuppdrag, även om det visserligen bara är avsett för galleriet.

Tummen upp säger skolstyrelsens ordförande med översvallande förtjusning till rektor. Jag

tror jag utökar din lönepott och expanderar din budget för nästa år.

Kors i taket man tackar svarar rektor något förläget och överraskad, men det är nog bästa att vi går igenom alla detaljer i pedagogisk ordning med rektorskollegiet på Ulandsfärjan på lördag.

Vad ska vi kalla kommitten, delegationen eller vad det nu är frågar rektor både sig själv och skolstyrelsens ordförande. Vad tror du vice ordförande i skolstyrelsen skulle säga om Kransbindarnämnden, säger ordföranden och skrattar gott åt sig själv samtidigt som han klappar rektor i ryggen.

Carl E. Lundborg

Självkritik av Svt och SR på bästa sändningstid.

Kategori: Synpunkter

Vad gör bolag som Sveriges Radio och Tv som är ifrågasatta av ägarna och konsumenterna för att få leva kvar i en förfluten värld med oförändrade goda villkor. Om inte naturligtvis ett klädsamt självkritiskt program på hela 3 timmar en söndag eftermiddag i december, som kablas ut i etern över landet.

I bästa sovjetstil enas betalda representanter för public service teve och radio om att Svt och SR är i förträfflig ordning och en idealisk lösning för staten, samhället och folket. Företaget är underbart fritt och oberoende och lärarna älskar utbildningsradions program, (vilket inger viss oro).

Varumärkesunderhållning eller imageskapande kallas det på marknadsföringsspråk när ett företag rätt och slätt framträder i offentlighetens ljus utan att direkt vilja sälja något.

Sveriges Public service är så kallad icke-kommersiell radio och teve som gör ett stort nummer av sig själv som "fria" kanaler, men samtidigt ohejdat gör reklam för sig själv. Kalla det smygreklam eller indoktrinering som det i själva verket är fråga om.

Programmet leddes av de av licensmedel betalda reportrarna Monika Saarinen och Jesper Lindå och närvarande var den betalda tevechefen Eva Hamilton liksom den betalda radiochefen före detta folkpartistiske riksdagsmannen Peter Örn. Frånvarande var praktiskt taget alla som kan tänkas vara kritiska till statsteve- och radio, utom den centerpartistiske riksdagsmannen Fredrik Federley som bjudits in till rollen som undantaget för att bekräfta regeln.

För showens skull utannonserades att programmet också hade bjudit in allmänheten som tilläts komma till tals i ett fåtal huvudsakligen smickrande ordalag. Inget hymlande med partiskheten. Sveriges nio miljoner stora allmänhet var ju inbjuden till radiostudion på Gärdet i Stockholm.

Den enda kritikern var Fredrik Federley som talade klarspråk om statsteves- och statsradios beroendeställning och infiltration med statsmakten.

Utan att tänka ett ögonblick på varifrån Peter Örn kommer underströk han hur fantastiskt fri Sveriges Radio är och Örn framhöll den så kallade granskningsnämnden som "en slags rättslig process", vilket är minst sagt ett ironiskt understatement. Granskningsnämnden är som bekant en tandlös tiger utan några reella sanktionsmöjligheter i princip bestående av personer från samma kretsar som ska granskas samt någon hög jurist som gisslan.

Eftermiddagens och programmets verkliga lågvattenmärke stod tevechefen för.

Eva Hamiltons lysande begåvade slutsats avseende Svt:s berättigande var att "uppenbarligen tycker folk att det är värt pengarna", det vill säga den lagstadgade tvingande tevelicensen.

Ogenerat och ostraffat framträder den korrumperade inbillningmakten i Sveriges "fria" television och radio.

Carl E. Lundborg

Dödsstraff för Saddam och andra är meningslöst.

Kategori: Synpunkter

Det finns en mängd skäl till varför dödsstraff är en riktigt dålig metod för att utmäta rättvisa.

Till att börja med så är det rent matematiskt omöjligt att sona en annan människas död med sitt eget liv och än mindre sona flera andra människors död. Den dödsdömde har t.ex. bara ett liv att dö från och detta liv är också alltid delvis redan levt. Brottet kan också som i Saddams fall vara begånget för länge sedan, vilket ytterligare urholkar dödsstraffet, eftersom den dödsdömde fortsatt leva efter gärningen.

Om den av den dödsdömde dödade personen återfår livet eller om anförvanter till den dödade får skadestånd genom att den skyldige avrättas så vore dödsstraff självklart en mycket bra straffmetod.

Lika lite som ett liv för ung eller gammal kan värderas lika eller sorgen efter en död person av anhöriga kan värderas, så kan en dödad person kvittas med att en mördare avrättas.

Det blir bara ännu en som dödas av samhället på grund av ren och rå hämnd. Visserligen kan hämnden i form av dödsstraff ha ett visst symbolvärde, men ingen kan ha någon "glädje" av hämnden efter att den dödsdömde avlidit, eftersom den döde veterligen vare sig lider eller ångrar sig efter att döden inträffat.
Yoyce Carol Oates refererar Albert Camus som tycks mena att det är samhällets kollektiva skuld som i rättvisans namn skickar enskilda människor i döden. Den dödsdömde individens skuld eller oskuld är bara en underordnad faktor.

Ibland hävdas att straff/dödsstraff har en preventiv funktion, att avhålla människor från att begå brott som t.ex mord. Verkligheten har dock övertygande visat att det knappast begås färre mord i länder med dödsstraff i jämförelse med länder utan dödsstraff.

Ett närbesläktat argument är att dödsstraffets verkställighet är nödvändigt för att varna andra och för att visa individerna i samhället att dödsstraffet inte bara är ett tomt hot, som en gärningsman kan förutse och väga in i sin riskkalkyl.

Emellertid är problemet med dödsstraff att det ska vara ställt utom allt rimligt tvivel att den dödsdömde är skyldig och att det verkställda straffet är omöjligt att ändra om det skulle visa sig efter verkställigheten att den dödsdömde är oskyldig eller mindre skyldig.

Till sist kanske dödsstraff faktiskt är lindrigare än livstids fängelse med straffarbete på vatten och bröd och det strider mot artikel 3 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som säger att "var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet".