Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

Om nedrustning, Lars Ångström, Persson, Palme m.fl..

Kategori: Synpunkter

Säkerhetspolitik à la Palme, Persson och Ångström.

En av arkitekterna bakom det svenska försvarets avveckling är den före detta mp-riksdagsmannen och ledamoten av försvarsutskottet Lars Ångström.
För några år sedan försökte jag seriöst diskutera med honom det kloka eller okloka i att lägga ner landets försvar.
Min mening var och är att ett land utan egen trovärdig försvarskapacitet blir offer för andra länders kapacitet och integreras ofrivilligt eller frivilligt i andra pakters intressesfärer och försvarsområden.

Ångströms analys var obefintlig. Han menade tillsammans med många andra blåögda riksdagsmän och rådgivare att det inte fanns eller finns några hot mot Sverige, vilket var och är en måttligt intressant säkerhetspolitisk synpunkt, och att Sverige utan bekymmer kunde avrusta.
Resultatet är att vår nationella suveränitet är avvecklad och att vår alliansfrihet och neutralitet de facto har upphört.
Inte i ord på pappret, men i praktiken.

Visserligen har vi en del flygstridskrafter och marina enheter kvar i försvaret samt några tuffa soldater, men med dem kan vi inte blockera vägar och försvara städer, broar, industrier, järnväg, råvarutillgångar m.m. i vårt hemland.
Det har varit en illusion att tro att en modern konflikt skulle vara annorlunda till sin karaktär, med högteknologi, samtal och annat, än förr.
Exemplen från Irak, Georgien och Balkan visar att det fortfarande är beväpnade marktrupper, fordon och försörjningsenheter som gäller. Resurser, kapacitet eller frånvaro av detsamma.

Sverige är idag ett land som finns med gränser i officiella kartböcker till namnet, men inte i den fysiska verkligheten.
Sverige är bara suveränt så länge omvärlden så önskar och tillåter.
Det troliga är att Sverige av Ryssland idag betraktas som en autonom provins eller buffert tillhörande Rysslands potentiella geopolitiska territorium, beroende på händelseutveckling.
Likaså EU och NATO ser antagligen Sverige som en buffert, möjligt att begagna eller helt enkelt strunta i. Inte mycket hindrar NATO från att traska över gränsen från Norge och låta Sverige bli arena för militär konflikt med Ryssland, som för bara några år sedan ansågs tandlöst, avsomnat och militärt ofarligt.
Den svenska riksdagen har genom vår ensidiga försvarsavveckling serverat spelplanen för väst och öst att företa sig vad de behagar med det som fordom i bästa fall var vårt fysiska territorium.

På den utrikespolitiska scenen har vårt inflytande själklart minskat, från marginellt till försumbart, till att bli en ropandes röst i öknen, även om vi vill tro annorlunda genom att hålla oss med en egen försvars- och utrikesminister som ger den svenska befolkningen sken av svenskt inflytande vid EU:s möten och annorstädes.
Förmodligen nästan ingen utomlands lyssnar till eller läser vad Sveriges ministrar har att säga, om säkerhets- och utrikespolitik, eftersom Sverige numera bara är en fetlagd dummerjöns med dålig kondis.

Även om Olof Palme tidigare till namnet var känd på olika håll uti världen, så var Sveriges faktiska inflytande i världen pyttelitet redan på den tiden, men tack vare vår tidigare försvarskapacitet hade vi ändock en viss politisk och militär tyngd i vårt närområde. Det enda som har någon betydelse för vårt lands befolkning och för våra möjligheter att fortsätta leva i fred och sköta vårt samhälle och vår politik som vi själva vill.

Det är märkligt att höra Göran Persson tillkännage, sitt pris för samarbetet med miljöpartiet, att Sveriges nedrustade och avvecklade försvar riskerar att tvinga in landet i ett EU-försvar, vilket var precis vad jag för några år sedan försökte uppmärksamma Lars Ångström på. Tilläggas kan att vi givetvis redan är fosterbarn hos NATO. Lustigt nog tänkte inte Persson på att vi också kan tvingas in i Rysslands famn, eftersom vi saknar allianser och möjlighet att själva bestämma.

Än så länge är skillnaden mellan Sverige före avvecklingen av vår nationella självständighet och efter kanske inte direkt märkbar eller uppenbar och en hotbild kan te sig väldigt långsökt och diffus.
Visserligen är det givetvis så att konflikter idag har andra drivkrafter än igår, men de geopolitiska och demografiska förhållandena är  oförändrade och absolut ingen vet vad som döljer sig om hörnet.
Om en stat inget med full säkerhet vet om något hot så bör en klok nation teckna en försäkring mot oförutsedda händelser, trots hög premie. Allt annat är ansvarslöst. Särskilt om allianser med andra saknas.

Till försvarspolitikens ABC hör kunskap om och insikt i det urgamla uttrycket  "Si vis pacem, para bellum". Det vill säga; om du vill fred, så rusta dig för kriget. Enligt Langlets från 1925 Bevingade ord och slagord, så är uttrycket den ständiga maning försvarets vänner i alla länder ställa till dess fiender. Militärförfattaren Vegetius använde det i slutet av 300-talet och George Washington formulerade på 1700-talet; "att vara rustad för krig är ett av de mest verksamma medlen att bevara freden".
Med andra ord är ett gott militärt försvar en fredshandling och avsaknaden av det dess motsats, en passiv förberedelse för krig.
Det är sant att många krig med vapen, soldater och döda har startat i världen, men också att många och kanske fler krig har undvikits tack vare en angripares resignation inför en övermäktig motståndare.

Den säkerhetspolitiska situationen idag, såväl i världen som i vårt närområde, är om man kombinerar, permuterar och väger dagens relationer i förhållande till gårdagens, snarare mindre stabil och förutsägbar jämfört med under kalla krigets tid. Makter har förändrats och nya har kommit till och nya konfliktorsaker och allianser har uppstått.
Tilldragelserna i Georgien har inte förändrat det säkerhetspolitiska läget på något vis. Det understryker bara att säkerhetspolitik är något som alltid måste ske på ett metaplan med god framförhållning och ständig beredskap för förändringar och oförutsedda händelser.
De som tror att framtidens konflikter bara kommer att vara miljöbetingade, såsom kamp om rent vatten eller odlingsbart land etc., befinner sig i ett säkerhetspolitiskt moras.  Även om dessa skäl är fullt tillräckliga för att Sveriges riksdag radikalt ska ompröva Sveriges nuvarande säkerhetspolitiska hållning.
Notera att andra freds- och säkerhetsskapande åtgärder, som samtal, folkrätt och fördrag, förhandlingar, bistånd, handel, m.m., inte alls utesluts ur debatten eller från paletten av säkerhetspolitiska aspekter, men att fysiska fundamenta inte kan ruckas på.
Tyvärr är det ett beklagligt faktum att min fiendes fiende är min vän och vice versa. Enkel matematik helt enkelt.
Om det fysiska försvaret för Sveriges del är så betydelselöst som många har hävdat, så varför inte tipsa Lagerbäck om att spara in på backlinjen vid nästa internationella turnering eller att snacka till sig minst oavgjorda resultat.

Inför regelbundna körkortsprov.

Kategori: Synpunkter

Efter sommarens bilturer (i biogasbil) får jag konstatera att landets bilförare är usla bilister.
Ibland kör de slalom mellan filerna, de blinkar bara i enstaka fall vid filbyte, de ligger gärna bara tio till tjugo meter bakom framförvarande fordon oavsett hastighet, de tycks aldrig ha hört talas om vattenplaning eller om att vilt kan korsa vägen. De irriterar städade förare genom sin nonchalans i trafiken.
De struntar högaktningsfullt i att hastighetsbegränsningarna är anpassade
till vägarnas beskaffenhet och koldioxidutsläpp i förhållande till varvtal
och hastighet tycks vara dem fullkomligt okänt eller ointressant.
Inte heller förstår de värdet för hälsa och miljö av att låta bilen stå och promenera till brevlådan 250 meter bort eller ta cykeln några kilometer till stranden eller butiken.
De verkar helt enkelt inte vara mogna den ansvarsfulla uppgiften att framföra motorfordon.
Något äldre bilar måste besiktigas varje år av säkerhetsskäl, men bilförare
anses inte behöva repetera och förnya sina kunskaper som bilförare. Trots
att de flesta olyckor nästan alltid beror på den mänskliga faktorn.
Politikernas prat om nollvision avseende döda och skadade i trafiken är
kvalificerat struntprat, eftersom de inte vågar stöta sig med bilisternas som väljare genom att kräva uppkörning förslagsvis vart tredje eller femte år beroende på hur länge man haft körkort.

SL bör lära av busstrejken.

Kategori: Synpunkter

Sommarens busstrejk visar med all önskvärd tydlighet att

det sommartid vanligtvis råder en betydande överkapacitet

av bussturer i Stockholm.

Åtskilliga torde de bussar vara som somrarna långa rullar runt,

till ekonomiska och miljömässiga kostnader, med inga

eller endast en och annan passagerare som kanske bara åker

en station av lättja. Månadskort medför ett överutnyttjande av

busstrafik.

De inställda bussarna i sommar vållade måttligt med problem

för och protester från resenärerna. Istället uppmuntrades miljövänlig

samåkning, stärkande promenader, cykling och ljudmiljön

förbättrades radikalt för många som lever vid stadens busslinjer.

Någon nämnvärd ökning av bilåkandet tycks inte ha inträffat och

taxi rapporterade i stort sett oförändrade beställningar.

SL borde se över sin sommartidtabell och minska ner på centrala

linjer och turer och kanske samarbeta med landstingets förebyggande

hälsoarbete, till gagn för människors hälsa och miljö.

De som absolut måste resa en viss sträcka och inte har några som

helst andra alternativ till buss skulle kunna erbjudas taxi.