Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

Är SD i skamvrån klok politik?

Kategori: Synpunkter

Så har då Sverigedemokraterna med god hjälp av opinionsinstituten gjort entre i riksdagen och tågat in och ut ur Storkyrkan med största möjliga mediala uppmärksamhet. Mycket ser ut att gå deras väg och partiets medlemmar och väljare känner sig nog mer än nöjda med att partiet fått en plats i rampljuset. Mycket tack vare Mona Sahlins kluvna strategi mot partiet.

Överallt diskuteras idag SD:s politik. Till och med i sr p2:s folkmusikprogram Folke har arv och folkmusik debatterats med SD. Summan av Sahlins kardemumma är att något hundratusental sossar röstade på Sverigedemokraterna. Antagligen mer av besvikelse över Sahlin än av helhjärtat stöd till SD.

Sammanlagt nästan trehundrafyrtiotusen sverigedemokratiska väljare eller var tjugonde väljare har i årets val trotsat Mona Sahlins prat om rasism och att vi lever i ett mångkulturellt samhälle genom att rösta fel.

Sannolikt är andelen tvättäkta rasister bland sverigedemokraternas väljare ganska låg. Däremot är nog andelen som är missnöjda med begreppet mångkulturellt samhälle bland sverigedemokraternas väljare hög.

Raser hos mänskligheten har idag inte den betydelse som för hundra år sedan, varför det är långsökt att använda ordet rasism i sin egentliga betydelse för att förstå sverigedemokraternas framgång och bemöta dem. Särskilt mot bakgrund av att knappast någon i Sverige idag förnekar den avskyvärda äkta rasism som ägde rum under nazitiden i Europa.

Modern forskning har också övertygande bevisat att mycket mycket lite, om ens något, genetiskt skiljer det som historiskt kallats mänskliga raser från varandra.

Genetiska studier av människor visar att mänskliga populationer inte är separata utvecklingslinjer och dessutom visar de att dagens mänskliga populationer inte ens varit separata linjer tidigare under evolutionen, utan haft så mycket genetisk kontakt att dagens hela mänsklighet måste betraktas som en och samma utvecklingslinje, skriver professorn i molekylär cellbiologi Dan Larhammar vid Uppsala universitet.

Om ras numera i politisk jargong är liktydigt med kultur, så kanske det med lite god vilja går att tala om religiös eller kulturell rasism i motsats till det så kallade mångkulturella samhället.

Ett mångkulturellt samhälle måste betyda att olika värderingar och kulturer fungerar sida vid sida . Kompletterar eller substituerar varandra. I praktiken innebär det om man tar ordet mångkulturellt på allvar att bra och dåliga inhemska och främmande värderingar och traditioner blandas hur som helst. Anglosaxiska rättsprinciper mixas med islamiska och hundrafemtio års svensk skolpolitik mixas med somalisk o.s.v..

Många av SD:s väljare, sympatisörer och andra känner nog inte igen sig i ett mångkulturellt samhälle à la Mona Sahlin, utan att alls vara rasister.

De har bara reagerat på kravaller i Rosengård, Hammarkullen, Gottsunda, Tensta o.s.v.. Reagerat på egendomliga diskrimineringsdomar, rektorer som inte törs fira skolavslutning i kyrkan, heltäckande niqaber i förskolan, föräldrar som inte tillåter sina flickor att delta i skolans simundervisning, könsstympning av flickor m.m..

De har reagerat på rapporter om undermålig äldreomsorg, brister i psykvården, på bostadsbrist och arbetslöshet och på de etablerade partiernas oförmåga att lösa frågan om invandrares undersysselsättning och på de etablerade partiernas ovilja att öppet diskutera invandringens sammansättning och effekter. För att istället prata om att Sverige är ett mångkulturellt samhälle.

Vore Sverige ett mångkulturellt samhälle så skulle de ovan nämnda anomalierna inte märkas eller diskuteras, men så är inte fallet. Hederskulturer, barnaga, skolförbud för flickor eller barnäktenskap förekommer inte friktionsfritt sida vid sida med svensk kultur och svenska traditioner. Lika lite som husförhör, dödsstraff eller bannlysning är naturliga integrerade kulturyttringar i vårt moderna samhälle.

Den svenska kulturen är fast rotad i goda och dåliga kristna värderingar och i upplysningstidens ideal med respekt för individens fri- och rättigheter, allmän och lika rösträtt, allmän skolplikt, lika arvsrätt för söner och döttrar, föreningsfrihet, m.m..

Ofta hänvisas i den allmänna debatten till vår underordning av lutheranismen och sociologins store förgrundsgestalt Max Weber hävdade redan 1905 i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda att den religiösa puritanismens och kalvinismens haft stor betydelse för framväxten av den moderna rationella kapitalismen.

Nye integrationsministern Jörgen Ullenhag (fp) upprepar i Ekots lördagsintervju 16:e okt. med Orwellskt nyspråk Sahlins och även Reinfeldts mantra att Sverige har en tradition av öppenhet mot omvärlden, vilket är en sanning med stor modifikation. Men “sanning är lögn“ sade storebror i Orwells 1984.

I jämförelse med andra europeiska länder så har migrationen de senaste hundra åren i Sverige varit förhållandevis låg, med undantag för arbetskraftsinvandring från Finland under 60-talet, och vi har länge haft en stor fördel av att vara ett ovanligt homogent samhälle, språkligt, etniskt och religiöst. Det har utan tvekan varit gynnsamt för vår samhällsutveckling, även om vi naturligtvis påverkats av närbesläktade samhällen.

Paradoxalt nog så finns det invandrare som är partimedlemmar i sverigedemokraterna och förmodligen har en del invandrare också röstat på sverigedemokraterna, vilket förefaller motsägelsefullt.

Förklaringen till detta är nog att en stor andel av utomeuropeiska invandrare i Sverige inte alls önskar leva i ett mångkulturellt samhälle, utan i ett fritt västerländskt samhälle i avsaknad av rigida kulturella bojor, rättslöshet, korrumption m.m.. Kort sagt; i ett Sverige med svensk moral och svenska traditioner, värderingar och principer. Därför klingar den etablerade politiska överhetens tal om Sverige som ett mångkulturellt samhälle och om sveriges tradition av öppenhet mot omvärlden illa och kritiken mot sverigedemokraterna för rasism är ett klent argument.

På svt:s hemsida skriver komikern Soran Ismail, och jag kan inte uttrycka det bättre själv, varför jag citerar honom och hänvisar till sidan; http://svtdebatt.se/2010/09/soran-ismail-visa-respekt-for-sverigedemokraterna/ .

.........Det uppstår problem i alla aspekter av politiken, invandringen och integrationen är inte befriat från detta. Men det är det enda som inte diskuteras seriöst och resultatet av det ser vi nu ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Och skulden ligger hos alla de andra partierna. Gemensamt.

Det är upp till dem att inse att SD inte har ensamrätt på invandringsfrågan. Ta ert ansvar och kom med förslag på hur vi kan lösa de integrationsproblem som vi faktiskt har. Föra diskussioner med EU om ett större gemensamt ansvarstagande? Lyfta frågan från kommunerna till riksnivå? Mer pengar? Färre invandrare? Fler invandrare? Kasta äpplen på alla kvinnor från Estland?  Det finns inga enkla svar och det kommer att ta tid, men så är det med politik. Men ta ert ansvar ta debatten. För diskussionerna. Kom med förslag och lösningar.

Mitt förslag på en lösning, inte bara i denna fråga, är att minska gapet mellan politiker och vanliga medborgare. Lyssna. Det finns uppenbarligen en grupp människor som är missnöjda med hur debatten förs idag. De känner inte igen sig i det som sägs. Då är det värsta man kan göra att fortsätta exkludera dessa människor. Om de känner sig inkluderade så kommer de vara villiga att ta till sig och förstå. Som det är nu så stänger de bara av.  Det handlar inte om att på något sätt kompromissa med idéer och ideal, utan om att lyssna och hitta lösningar...........

Lustigt eller olustigt nog har undertecknad och Soran oberoende av varandra kommit fram till samma slutsats; att SD bara kommer att växa om de etablerade partierna fortsätter att mumla i skägget prata eller prata om annat.

Carl E. Lundborg

Hur kan Stockholm stadsmiljö förädlas?

Kategori: Synpunkter

Dagens byggnationer i Stockholm präglas starkt av sträng rationalitet, ekonomiska
skalfördelar och materialval samt av stark internationell likriktning.
Staden upplåter stora markområden till byggbolag som effektivt bygger hela stadsdelar
som i lego. Sterila områden som exempelvis Södra stationsområdet, Liljeholmen och
Hammarby sjöstad.
Att tala om arkitektur är pretantiöst, när det handlar om några streck och
rutor som fylls med glas och putselement.
Arkitektur är en disciplin mellan konst och vetenskap och brukar ibland
kallas byggnadskonst. Konstnärligt handlande skiljer sig från andra former
av mänskligt handlande i så måtto att det anses ha ett eget väsen.
Utmärkande för staden var fram till början av 1900-talet dess organiska framväxt.
Fastigheter växte fram en i taget sida vid sida. Olika byggherrar och arkitekter satte sin
personliga prägel på sina fastigheter, vilket har givit oss Stockholms variationsrika charm.
Kända konstnärer/arkitekter var Ferdinand Boberg, Ragnar Österberg och Gunnar Asplund.
Numera tycks de anonyma byggkorporationerna ha tagit
över inlytandet över stadens utseende i en enformig riktning, med stålkonstuktioner,
glas och betong. Såsom Clarion hotell vid Skanstull eller det nya hotellet vid Centralen med det
falskklingande namnet Stockholm Waterfront.
Politikerna bjuder idag över varandra i sina ambitioner att bygga bostäder nästa mandat-
period, men inga talar om hur stadens skönhet kan förädlas. Annat än med mer stål, glas och
betong på höjden som Centern och Moderaterna förespråkat.
Stockholm har nu nog med stereotypa futuristiska byggnader och byggnadsnämnden bör börja
tänka i termer av hus i mänsklig skala med estetisk karaktär som hänger ihop med stadens
förflutna byggnadskonst, och då inte bara tänka på nyfunkis.
Dagens byggnationer i Stockholm präglas starkt av sträng rationalitet, ekonomiska
skalfördelar och materialval samt av stark internationell likriktning. Staden upplåter stora markområden till byggbolag som effektivt bygger hela stadsdelar som i lego. Sterila områden som exempelvis Södra stationsområdet, Liljeholmen och Hammarby sjöstad.
Att tala om arkitektur är pretantiöst, när det handlar om några streck och
rutor som fylls med glas och putselement. Arkitektur är en disciplin mellan konst och vetenskap och brukar ibland
kallas byggnadskonst. Konstnärligt handlande skiljer sig från andra former av mänskligt handlande i så måtto att det anses ha ett eget väsen.
Utmärkande för staden var fram till början av 1900-talet dess organiska framväxt. Fastigheter växte fram en i taget sida vid sida. Olika byggherrar och arkitekter satte sin personliga prägel på sina fastigheter, vilket har givit oss Stockholms variationsrika charm.
Kända konstnärer/arkitekter var Ferdinand Boberg, Ragnar Österberg och Gunnar Asplund.
Numera tycks de anonyma byggkorporationerna ha tagit över inlytandet över stadens utseende i en enformig riktning, med stålkonstuktioner, glas och betong. Såsom Clarion hotell vid Skanstull eller det nya hotellet vid Centralen med det falskklingande namnet Stockholm Waterfront.
Politikerna bjuder idag över varandra i sina ambitioner att bygga bostäder nästa mandatperiod, men inga talar om hur stadens skönhet kan förädlas. Annat än med mer stål, glas och betong på höjden som Centern och Moderaterna förespråkat.
Stockholm har nu nog med stereotypa futuristiska byggnader och byggnadsnämnden bör börja tänka i termer av hus i mänsklig skala med estetisk karaktär som hänger ihop med stadens förflutna byggnadskonst, och då inte bara tänka på nyfunkis.