Carl E. Lundborg

Allt material är än så länge fritt att använda såvida inte annat anges, men lämna gärna kommentarer här eller till mejl carlelundborg@gmail.com.

I ett sekulärt samhälle har inga religioner någon särställning eller offentlig plats.

Kategori: Synpunkter

För den som inte är troende så är andras “religioner” bara missuppfattningar eller ideologier och den som inte själv mött gud eller allah kan svårligen hävda att en viss tro är annat än möjligtvis en ideologi. 
I det offentliga livet i ett sekulärt samhälle finns kort sagt inga religioner. 
Den enda tillåtna överideologin i ett sekulärt demokratiskt samhälle är det demokratiska systemet med olika partiers sekulära demokratiska profiler.

Religion är bara och ska bara vara en privatsak i ett sekulärt samhälle.
Där kan i det offentliga samhällslivet inte finnas några religiösa/ideologiska symboler och aktiviteter. Särskilt inte demokratiförnekande uttryck från någon ideologi, vilken vara månde. Vare sig fascistiska, nazistiska, kristna, islamska eller andra.

I ett sekulärt samhälle kan och måste på offentliga platser bara sekulära regler gälla. Varken kristna eller andra undantag från västerländska sekulära regler.
Svenska kyrkan är sedan år 2000 skild från staten, för att vi i Sverige i demokratisk endräkt beslutat att vi ska ha ett sekulärt samhälle kliniskt rent från religiösa ideologier. Detta måste också gälla för “alla” religiösa ideologier som ska vara strikt skilda från stat, kommun och det offentliga livet.
I många år har också i landet följdenligt diskuterats det lämpliga i att vissa skolor valt att ha skolavslutning i en kyrka, trots att präster inte deltagit.
Det svenska liberala sekulära samhället bygger på idéer ända från före Platon över Copernicus, Galileis och Brunos kamp mot den kristna kyrkans åsiktsmonopol, på upplysningstänkandet från franska revolutionen, Voltairs, Rousseaus, Kants med fleras syn på den enskilda individen som ett fritt okränkbart subjekt, utan några som helst kollektiva reservationer för ideologier eller religioner. 

Mycket betydelsefullt för det sekulära samhällets idétradition är den enskilda individen som bärare av sekulära universella rättigheter och FN skriver i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter om “den enskilda människan värdighet och värde” och att “var och en” är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning… . Denna av FN stipulerade respekt för “individen” gäller inte några kollektiv eller för offentliga rum, men den gäller också friheten för alla enskilda individer inklusive ateister att vistas i offentliga miljöer utan intrång från olika trosföreställningar. Arabvärlden har nota bene inte skrivit under denna FN-deklaration, utan skapat sitt eget alternativ som bygger på sharia, den så kallade Kairodeklarationen.

I Sverige, Europa och i världen finns enligt FN bara människor och medborgare som är kvinnor, män eller barn. De må sen tro vad de vill, och ha rätt till det, men det är ointressant för ett sekulärt samhälle vad de tror. Det finns alltså inga kristna, fascistiska eller muslimska kvinnor, män eller barn i det officiella sekulära Sverige och västerlandet. Alla är bara människor och bara medborgare i den sekulära upplysningstraditionen.

Under femtio- och en bit in på sextiotalet rasade i Sverige den så kallade tro- och vetandedebatten med profiler som filosofiprofessorn Ingemar Hedenius i Uppsala och statsvetarprofessorn Herbert Tingsten tillika chefredaktören på Dagens Nyheter mellan 1946-1959. 
Resultatet av debatten blev att svenska kyrkans hegemoni monterades ner och kristna symboler och aktiviteter rensades ut ur samhället till förmån för ett sekulärt samhälle. Kristendomsundervisning och morgonbön i skolorna avskaffades och samhället inrättades succesivt till att bli nästan helt sekulärt. Kampen mot den kristna kyrkans inflytande över samhällslivet har varit lång och besvärlig men kyrkans roll i det offentliga samhällslivet får inte ersättas med något annat som undergräver det sekulära samhället som generationer före oss kämpat för.  

Det sekulära samhället är en ordning som måste bevaras med strikt åtskillnad mellan stat, kommuner, det offentliga livet och religioner/ideologier. Det kommer aldrig på fråga att kristna eller fascister skulle tillåtas ha bönerum eller uniformer i offentliga rum och det ska således inte heller komma i fråga för några andra religioner/ideologier oavsett hot om till exempel islamofobi.
Uttrycket islamofobi är ett konstruerat motsägelsefullt begrepp som intensivt understöds av muslimska företrädare, enskilda individer och särskilt starkt av tongivande muslimska företrädare i såväl mellanöstern som i Sverige, för att bryta ner motstånd mot islam i väst och för att främja en normalisering av islam och för muslimer i Europa utöver vad det sekulära samhället innebär. 

Varje användning av ordet är en direkt propagandatjänst för IS, det Muslimska brödraskapet och den muslimska missionen i väst och i Sverige. Därför bör uttrycket bannlysas i det offentliga samtalet.
I ett sekulärt samhälle som Sverige registreras inte religionstillhörighet av staten eftersom det vore oförenligt med den grundlagsskyddade religionsfriheten som bara gäller för privata enskilda individer eller grupper av enskilda individer som träffas privat. Det finns officiellt inga kristna, inga muslimer och inga hinduer i Sverige och därmed inte heller några speciella rättigheter för individer eller grupper av individer efter trosuppfattning/ideologi i ett sekulärt samhälle. Vare sig på badhus, i bönerum på skolor eller i Svt. 
Ordagrant har Sveriges riksdag definierat religionsfrihet som “frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”, men måste tilläggas inte frihet eller rättighet att i offentliga sammanhang demonstrera sin tro.

 

All islamsk mission och “upplysningsverksamhet”, från mellanöstern till inom Europa och Sverige, går ut på att normalisera islam och dess anhängares roll i västerländska sekulära samhällen för att islam och dess anhängares roll ska bli ett så självklart inslag i våra före detta sekulära samhällen att ideologin och dess anhängare inte längre “kan” ifrågasättas eller förbigås. Dit har vi inte riktigt kommit ännu, men det är ett etappmål för den islamska saken, som de europiska sekulära samhällena valhänt och kraftlöst brottas med. 
Notera särskilt att islams anhängare ofta avsiktligt kallas kollektivt muslimer som om de vore “ett folk” och en kraft av stor betydelse för inflytande. 
Muslimer är dock inte något folk i ett sekulärt samhälle, utan bara enskilda individer med privat tro. De har lika lite rätt till exklusiv särbehandling som judar, fascister eller zorasterister i ett sekulärt samhälle. 
Ingen i ett sekulärt samhälle räknar kristna, hinduer eller muslimer, utom de själva, och de kan bara räknas efter eget tycke som 1, 2, 3 eller som en lite större grupp av enskilda individer, men de kan inte räknas kollektivt annat än som diffus företeelse eftersom det strider mot det sekulära samhällets principer och troligtvis också mot grundlagen om åsiktsfrihet som säger att “ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register enbart på grund av sin politiska åskådning” och i det sekulära Sverige föds alla barn som sekulära enskilda individer utanför alla ideologier och religioner.

Vi kan vara ganska säkra på att det i slutna rum med politiker i Europa förekommer information och diskussioner om den islamska missionens försåtliga och systematiska karaktär, men dessa förmodade samtalsämnen läcker inte ut till allmänheten eftersom de skulle riskera att skapa häftiga politiska konvultioner på grund av motsatt budskap, (som i sig strider mot det sekulära samhället), som torgförts av våra politiker och om det inte förekommer några sådana samtal så kan man i så fall undra, varför inte.

Alla som enbart vill vara medborgare, kvinnor, män och barn i ett sekulärt samhälle måste kräva att det sekulära samhället bevaras, skyddas och helst förstärks eftersom det vacklar betänkligt i sina fundament.
Det sekulära samhället är en grundbult i det öppna fria liberala västerländska samhällsbygget och i det sekulära samhället görs ingen urskillnad på moderata eller ortodoxa fascister, nazister, kristna eller på några andra ideologier efter grader i trosuppfattning.
Alla människor i samhället är bara jämlika medborgare oavsett tro. Det sekulära offentliga samhället kan aldrig vara vare sig hel-, halv-, trekvarts eller multireligiöst. Det är bara icke religiöst. Det vill säga sekulärt.


Kommentera inlägget här: